Loppanochjag

Pustar ut efter mitt livs första (jo, jag skäms lite) bullbak. Dessutom bakade jag med barnen och det kan lätt bli aningens kaosartat. Lika goda som mammas blev de inte men nu är det åtminstone avklarat. Två veckor i rad har barnen varit friska och på dagis. Tjoho!

Nu börjar jag hämta mig, men fy tusan vilket vidrigt dygn det har varit. Nu är det bara Lova kvar och jag hoppas verkligen att hon slipper. Vi är rätt så matta, både M och jag. Det blir mycket film, men så får det väl vara ibland. Helgens alla planer har ställts in såklart och jag anar att barnen börjat tröttna på att vara hemma och hänga med sina trötta föräldrar...

Jag tänker på kollegan och hans familj. Än vet jag inte hur det går men han vårdas på sjukhus. Under den minut det tog för mig att få tag på min egen sambo imorse så hann jag tänka många otäcka tankar. När han svarade i telefonen fanns bara lättnad och tacksamhet. Tills jag tänkte; men vem är det då? Någon annan blir drabbad av det som jag bara snuddade vid. Och nu tänker jag på hans familj och hoppas bara att allt går bra.
Dagen fortsatte att vara kass. M kom hem, och just innan jag skulle åka till jobbet började han kräkas. Jag vågar mig på att gissa på den ökända kräksjukan. Stackars man vad han har mått dåligt. Och stackars mig för snart är det väl min tur. Nu sover familjen och jag har bäddat i vardagsrummet åt mig. Man kan ju försöka skydda sig mot smittan, även om det är fåfängt att hoppas kanske.