Loppanochjag

Nappen gör sitt segertåg hemma hos oss just nu! L tackade nej till välling ikväll och har nu somnat med nappen istället. Håller det i sig får vi väl börja ge välling innan hon går och lägger sig, annars blir hon nog hungrig inatt. De senaste nätterna har hon inte ätit på natten, utan velat ha nappen och det tycker jag vore bra om vi kunde fortsätta med. Hon är ändå två år och ska verkligen klara sig utan att äta på natten nu.

Ibland får man sig en självuppfylld profetia fortare än kvickt! Igår blev jag nobbad av L, det var bara pappa som gällde. "Nej mamma, gå bort! Du ska fölla me mig." Och så tittade hon på sin far med bedjande/befallande blick. Vi är sådana slavar redan! Det kändes inte så hemskt, mest fnissigt.

På Ikea igår däremot; då gjorde det ont i föräldrahjärtat vill jag lova. L var i lekhörnan och vi stod bredvid när en lite större tjej kramade L bakifrån så att hon ramlade. Hon grät och vi tröstade och sade att de vill ju leka, gå in igen. (Man vill ju inte att hon ska sjåpa sig, eller hur!?) Försiktigt gick hon in igen, tjejen går fram och knuffar L så att hon ramlar baklänges och blir jätteledsen.
Det ordnar sig ju, hon gör sig inte illa och de säger förlåt (den andras mamma kom fram såklart) och L lekte igen efter en stund. Men jag får ont i magen! Jag kan ju inte alltid vara där och skydda henne. Varför måste barn vara elaka mot varandra? Bara att hoppas på att L tuffar till sig på vägen, fast inte för mycket...