Loppanochjag

Väckarklockan ringer och jag vaknar, sträcker på mig. Något känns konstigt. Känner bredvid mig i sängen och kikar bortåt sambons sida, inget barn. Sätter mig upp och tittar i hennes säng, där är hon ju. Sover sött med nallen under armen. Jag petar på sambon eftersom han också (för en gångs skull) ska gå upp samtidigt som jag. "Har du varit uppe inatt?" teaterviskar jag till honom innan han hunnit vakna till ens litegrand. Han plirar mot klockradion, funderar en sekund och säger sen; näej och gäspar stort. Jag känner att mitt leende går över hela ansiktet och kroppen fylls av ett litet lyckorus. Hon har sovit hela natten, elva timmar i sin egen säng! Att något så enkelt och vardagligt som sömn kan vara så magiskt. Sedan äter vi frukost alla tre tillsammans, nallen får också vara med. Så borde varje dag få börja!