Loppanochjag

Tre dagar i rad har L somnat ca kl 22. Hon är trött redan vid 18-19 men somnar ändå inte. Jag ammar (länge) i soffan och hon ligger och snuttar och somnar nästan. Men så plötsligt far hon upp och babblar, pekar och skruvar sig i famnen. Jag sätter henne på golvet och låter henne leka en stund men eftersom hon är trött så börjar hon gnälla och vill upp i knät igen och så håller vi på sådär. Ikväll försökte jag vagga henne till sömns, både i sängen och famnen men icke!
Däremot så har hon sovit länge sedan när hon väl somnar, i två nätter nu har hon sovit ca fyra timmar på raken. Sedan har hon vaknat och velat snutta men då har vi kunnat somna om ganska snabbt igen. M och jag hoppas att hon håller på att ställa om sig för att sova längre och längre på nätterna, det vore ju kalas!

Just nu kan hon sammanfattas som underbar och krävande! Äta själv är nämligen ett ledmotiv i vårt hem och det är ju kul att hon utvecklas men hu vad kladdigt det blir. Burkmat undviker jag så mycket som möjligt eftersom det är något enklare att städa upp makaroner och potatisbitar än tomatsås. Jag misstänker att badandet kommer att bli en självklar kvällsritual hädanefter.

Idag släppte hon mig självmant och stod utan att hålla i sig i en halv sekund! Sedan tog hon tag i mig igen och skrattade så hon nästan kiknade åt sitt påhitt.




Nej, det kommer inte alltid att vara såhär men just nu känns det som att livet går ut på att söva bebis.. (Jo, det är mysigt också och jag försöker "ta vara på den här tiden" men ibland är det frustrerande.